Herregud!!!!!
Hörde talas om detta genusdagis och blev så trött. Det finns tydligen en förskola där alla kallas för hen istället för han eller hon. Och tydligen var det några föräldrar som kom med deras hen som hette Kim eller något annat neutralt i helt neutrala kläder, och FÖRBJÖD personalen att byta blöja eftersom de då kunde se barnets kön och behandla barnet därefter.
Det påminner mig lite om när Underbara Clara inte ville säga könet på hennes barn. Vilket tramseri.
Jag blir rädd för sådana här människor. Och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen. Charlie är helt fri att leka med precis vad hon vill, men hon väljer att gå i mina klackar och prova mammas halsband framför pappas skor och portfölj. Vi har inte uppfostrat henne så, hon har valt det själv. Och är det så farligt? Finns det något fult med det? Tydligen ska det inte vara någon skillnad alls på män och kvinnor. Fy fan vilken tråkig och hämmad värld!
Men nu sköt du väl allt dig själv i foten? Är Charlie ett typiskt tjejnamn tycker du? Jobbigt, dessutom, att se hur trångsynta människor kan vara. Ni verkar egga varandra, ni Schulmans, till att kritisera och döma utan att ens ge sakfrågan någon som helst eftertanke.
Du är ett jävla skämt!
Bra skrivet. Och du Oscar, man beter sig inte som du gör.
Fast nu var det nog just oförnuftet och känslan som talade. För om man kollar lite noggrannare vad det handlar om så är det att ge alla barn samma möjligheter, avsett kön (eller hudfärg, sexuell läggning etc) som tvingar in dem i roller de inte valt själva.
Amanda. Du har uppenbarligen inte den minsta aning om vad genuspedagogik är. Det handlar alltså om att flickor och pojkar själva ska få välja hur de vill vara. Ingenting annat, och absolut inte att flickor ska bli som pojkar eller pojkar som flickor. Men det är klart att många tycker att det låter väldigt läskigt för att det har med feminism att göra. På samma sätt som många på 70-talet tyckte att Grupp 8 var galna när de pratade om fri abort och att alla barn skulle ha rätt till dagisplats. Eller att många på 1910-talet ansåg att kvinnlig rösträtt var helt uppåt väggarna. Idag tycker de flesta att det är rätt självklart. På nåt sätt är det till och med lite gulligt, att folk har så svårt för förändringar och så gärna hänger på ”feminister har hår under armarna”-tåget, utan att stoppa och tänka efter innan. Och samtidigt, förstås, fruktansvärt sorgligt.