Tack kära ni.

Tack för all värme. För all omtanke. För all förståelse. Jag tyckte så synd om alla er som hade köpt biljetter. Som skulle komma å se föreställningen. Jag hade kunnat gå över min döda kropp. Det är problemet med mig. Det stora problemet. Men mina nära vänner stoppade mig Och kroppen som rasade ihop. Det var så overkligt. Och jag minns bara allt som en dimma av gråt och andetag som högg. Och även om jag borde stå så rasar mina ben när jag går ändå , jag sjunger det i min föreställning. Nu ligger jag hos nära vänner. Gråter. Andas. Lyssnar på hjärtat som slår normalt igen. Jag hade glömt att jag hade så vackra vänner. Jag hade prioriterat bort dem. Och så står de plötsligt där runt mig som varghonor. Den ena efter den andra. Total uppslutning. Och jag tänker vad har jag gjort för att förtjäna er och de bara ler, tystar mig och säger sov nu. Vi vaktar dig. Det kommer gå bra.

Det här är min läxa. Jag är ingen övermänniska. Det är mycket som landar. Faller på plats. Mycket jag förstår. Mycket som kommer ta tid att processa. Nu väntar olika faser. Och det primära är: Vilan. Nuet. Bara vara jag. Det kravlösa varandat. Dagar utan prestation. Jag vet knappt vem jag är när jag inte presterar. Jag har sprungit mot ett mål som hela tiden flyttats fram. Bara några föreställningar till. Bara den här inspelningen. Bara de här intervjuerna. Bara och bara och bara. Och så har jag sett kranskullan springa i från mig. Just när jag trodde hon skulle slänga bladverket runt min hals och ge mig blåbärssoppa. Lite till. Lite till. Och plötsligt faller jag handlöst. Jag tror många av er här inne förstod. Jag var på väg in i väggen. Ni såg vilken jävla fart. Ni såg hur det blåste i håret på mig. Hur jag såg tröttare och tröttare ut på bilderna. Det var verkligt. Kollegor varnade mig. Familjen varnade mig. Ni varnade mig. Och jag så dum som aldrig lyssnade. Jag är en envis jävel. Det är min styrka och min svaghet.

Till er som bokat biljetter och blev besvikna: Jag vet att mitt produktionsbolag jobbar febrilt för att försöka boka om er till vårens föreställningar. Hoppas ni kan då. Det blir en mycket starkare och vackrare föreställning med en glad Mia på scenen. Företällningen är också av en sådana karaktär att den bara inte kan spelas utan någon slags balans. Den kräver styrka och hög luft.

Om bloggen: den får vila lite nu. Jag kommer tillbaka.

Och jag kom just ihåg det jag så länge glömt: det finns inget mitt liv och ditt liv. Det finns bara livet. Och jag lever nu. Liksom du. Tillsammans. Amen.

Vi hörs när livsenergin runnit i mig igen. /Avig m

In treatment och näskaffe i sänghalmen.

Tyst. Det är ofattbart tyst. Skönt. Hands up. Det knakar i brädorna. Det blåser. Blåser bort. Drar förbi. Mavis Staples sjunger you are not alone och jag sänker axlarna. Jag tänker kanske springa sen. Om jag orkar. Bara om jag orkar. Kroppen får bestämma över hjärnan idag. Inga tvång. Men först ska jag plöja några långsamma sköna terapiavsnitt med psykoterapeuten Paul. Beroendeframkallande. 

En överkänslig metafor: Jag är det där rangliga hotellbygget i spanien som aldrig blev klart. Ni vet det där skelettet som fåglarna skiter på, det där som står bredvid familjeparadisen, det där som inte pengarna räckte till. Byggkillarna har typ gått hem och i solnedgången ser jag ut som en tempelruin. Ganska vacker. Ganska rå. Stadiga stålbalkar nerkörda djupt i sanden. Jag är trotts allt stolt och när vågorna slår mig så jag rostar av saltpisk då står jag bara still och andas. Jag vet. Allt har sin egen tid. Och jag kommer bli klar. Inflyttningsbar.

Jag igen.

Samlad. Rak. Titta inte bakåt. Gå.

Och däremellan lyser ljuset igenom. Däremellan tränger sig kraften in. Sol i dörröppning. Starkt ljus med damm i. Jag kisar för det känns som jag nyss vaknat. Nyss förstått. Jag är bestämd. Om än en smula svag. Så bestämd.

Klara har sovit över. Vi käkar frukost. Dricker för starkt kaffe. Pussar hund. Pratar igen. Nu har vi pratat så munnen är torr. Jag älskar henne. Hennes tankar. Hennes humor. Finns ingen som hon. Trygg. Jag känner igen mig. Behöver henne. Så glad att hon finns.

Och: tack Katarina för så vackert armband.

Idag ska jag bara vila. Vara. Vila. Vara. Kanske inte gå upp ur sängen. Kanske gå ut i skogen. Kanske inte gå ut alls.  Jag är själv. Barnen är hos sin pappa och ingenting finns inplanerat i kalendern. Holy shit. Det är ovanligt. En hel dag. Jag tycker om att vara själv. Jag behöver vara själv. Iallafall idag. Kanske inte i morgon.

/avig m.

Dagens outfit /jag har ännu inte hämtat det lösa elementet till sovrummet.

Den här bruden har verkligen hittat sin egen stil. Oh my god. Idag har hon höstbruna glansiga tights ihop med gråa knästrumpor och en mössa inomhus. ( typ lite skön som mediamammorna på hypiga produktionsbolag i sthlm sådär ) Maria Elisabeth bor i en sommarstuga och inatt var det kallt i sovrummet. Hon sov alltså med kläderna på, vilket skapar en jävla skön känsla, lite layback, avslappnad, oängslig sådär. Nu ska hon snart gå catwalken ner till båten för att möta Klara Zimmergren som kommer och hälsar på idag..

Prata. Prata. Älta. Analysera. Pilla navel. Gråta en skvätt. Skratta. Se varandra. Det är nu det börjar. M o K 3. Amen.

Jag.

Hon. Maria. Jag.

Man klarar mycket mer än vad man tror. Jag får det bekräftat gång på gång. Kanske tömmer jag reservbatteriet. Förmodligen gör jag det. Kanske räcker inte bensinen hem. Då får jag väl ställa mig vid dikeskanten och vinka på hjälp. Men vilken jävla smäll, som han säger dynamitHarrry, vilken smäll, vilken värmeexplosion vi hade på cirkus igår. Så mycket vackra människor, jag kan inte tro att det är sant.

Också Suzanne Reuter. Min stora förebild. Som kom för att titta på mig. Och jag han aldrig säga det när vi kramades. Hur mycket hon har betytt. Man blir ju så generad, när man ätligen ska stå där öga mot öga med de man sett upp så förbannat till.  När man ska titta varandra rakt in i ögonen. De man beundrat. Hennes ansikte. Återhållsamma prefekta miner. Hennes vemod. Det gjorde mig riktigt glad i hjärtat. Jag har alltid älskat hennes sätt att uttrycka sig.

Nu tuggar jag leverpastejssmörgås. Tar igen järn. Har blött som fan. Har ju en trombocytdeffekt som gör att jag styckas varje månad. Och ni som har sett öppningsnummret i min föreställning kan ju ana litegrann hur det känns att skutta ut när man har sin månatliga megablödning. Häpp.

Nu ska jag bara fladdra iväg på ett möte innan jag åker hem. Hem till ön. Hem till byn. Hem till gården. Och ikväll träffar jag två av mina nära vänner. Det blir bra för mig. Jordas. Ner. Landa. Speglas. Lyssna. Inte prata så jävla mycket. Knipa igen lite.

Och jag tackar himlen: för allt vackert i mitt liv. Barnen. Karriären. Hälsan. Och min fantastiska mamma. Mina trogna vänner. Att ni finns. Tack som fan.

Jo det finns en chans till. Årets julklapp! Sista turnesvängen släpps nu.

Turneplan våren 2011

20 febr sön 15.00 Cirkus, Stockholm
20 febr sön 19.30 Cirkus, Stockholm
25 febr fre 19.00 Malmö Konserthus
26 febr lör 15.00 Malmö Konserthus
26 febr lör 19.00 Malmö Konserthus
27 febr sön 15.00 Helsingborg
27 febr sön 19.00 Helsingborg
05 mars lör 15.00 Karlstad CCC
05 mars lör 19.00 Karlstad CCC
06 mars sön 15.00 Cirkus, Stockholm
06 mars sön 19.30 Cirkus, Stockholm
08 mars tis 19.00 Örebro
09 mars ons 19.00 Borås, Åhaga
13 mars sön 15.00 Cirkus, Stockholm
13 mars sön 19.30 Cirkus, Stockholm
19 mars lör 15.00 Göteborgs Konserthuset
19 mars lör 19.00 Göteborgs Konserthuset
20 mars sön 15.00 Göteborgs Konserthuset
20 mars sön 19.00 Göteborgs Konserthuset
21 mars må 19.00 Göteborgs Konserthuset
25 mars fre 19.00 Västerås
26 mars lör 15.00 Örebro
26 mars lör 19.00 Örebro
27 mars sön 15.00 Uppsala Konserthus
27 mars sön 19.00 Uppsala Konserthus

Här säljs biljetterna

Stockholm: cirkus.se 08–660 10 20 eller ticnet.se 0771–70 70 70
Uppsala: UKK 018–727 90 00 eller ticnet
Malmö: mso.se 040–34 35 00 eller Julius Biljettservice Callcenter 0775–700 400
Helsingborg: helsingborgskonserthus.se 042–10 42 80
Karlstad: Scalateatern 054–19 00 80 eller ticnet
Norrköping: Biljettbyrån Louis de Geer 011–15 51 00 eller ticnet
Örebro: Örebrokompaniet 019–21 21 21 eller ticnetBorås: ticnet
Göteborg: gso.se 031–726 53 10
Västerås: ticnet

Ingen vanlig måndag precis.

Regn. Grått. Tomt. Hotellfrulle. Nyhetsmorgon tv4. Jag sitter i pyjamasbrallor och dricker kaffe som redan svalnat. Det är ingen vanlig måndag. Alla har typ gått till jobbet. Känns som jag sitter utanför den vanliga världen i en liten påhängsbubbla. Som om jag bor i den röda lilla stugan som var fastlimmad på globen under några månader. Som om jag inte är med i den riktiga världen. Det finns ingen vanlig ordning och jag har varit från barnen hela helgen fast det är mammavecka nu. Aj i hjärtat. Typ turne.

Vi bandade föreställningen igår. För Svt på cirkus. Det gick bra. Två föreställningar på raken och jag var riktigt jävla nevös. Yr. Rädd. Det var länge sedan jag kände så. Men sista föreställningen rockade verkligen. Och jag tänkte en vacker tanke där bakom ridån de skälvande minutrarna innan, en tanke som faktiskt höll hela vägen: Nu ska jag låta publiken ge mig energi. Ta emot. Och jävlar, jag blev som en hattifnatt. Ni vet de där i mumintrollen som laddas upp av blixtrarna. Jag antar att det kallas tillit. Kallas kommunikation. Kallas kärlek. Tack fina ni som var där.

Idag ska jag inte bry mig så mycket. Idag ska jag bara flumma i sängen fram tills det är dags att spela. Försöka att inte tänka. Att inte oroa mig. Kanske gå ut och gå om det bara ger sig att regna.  Kl 17 är det samling nere i receptionen. Kl 19 är det föreställning. Och imorgon åker jag hem. Hjärta /avig m.

Jag gjorde en kungen.

I applådtacket. Jag sa tusen tack Norrköping!!!! Fast jag befann mig i Jönköping. Inge bra. Inge bra. Det var första och sista gången det hände. Det är svårt med alla Köping. Norr, Lin, Jön, Lid, Fal.. Nu har jag varit ute på torghandeln. Jag får ju liksom kalla hem bollen igen nu. Blommor. Tubsockor ( samma modell som dem jag sålde till klassresan i sexan, samma modell som dom ofta äckliga killar/gubbar har i billiga porrfilmer, vita noppriga med två ränder på vristen, medan hon ligger där uppsminkad, opererad i sitt lackfodral och bara tar emot.) Bara en sur mensig passus, inget att hänga upp sig på. Honung. Donuts. Överlevnadsoveraller för 250 kronor. Undra hur länge man överlever? Kryddor. Sylt. Bulliga jackor med airbruschade ryggar. Blöta kullersten.Paraplyer och kravgrönsaker. Jag älskar det. Känner mig trygg där bland knivar som putar fram med små smakbitar av körv och ost. Trygg där bland minibussar med fula tyger, lakritsremmar och maskinstickade tröjor från öst. Känner igen mig.

Och jag älskar att stå och titta in i fastighetsförmedlingens skyltfönster när jag är ute i landet. Titta på huspriserna.  Det gör jag i varje stad. Här kan man få hela herrgårdar för samma peng som jag betalat för ett grässtrå. Vad har jag gjort. Jag känner det så vackert i hjärtat: det här är Sverige. På riktigt.

Och: jag tittar inte upp så mycket ur luvan i frukosten. Ser att jag gör en lite tjej som förmodligen älskar Mia O Klara lite besviken när jag skyndar förbi. Ser förmodligen lika sur o blek ut som på Polarn å Pyret. Jag går på sparlåga. Inget annat. Jag har störtmens inget annat. Så är det att vara jag. Att vara du. Vissa dagar kan jag inte bättre.

Nu: hotellfrukost i sängen och telefonsamtalet hem till barnen. Pratstunden som värmer upp hela systemet. Mitt pellets till pannan. Kl 11 drar turnebussen vidare.

Slängkyss från hon i luvan.

Några dagar off.

Jag är lite svag. Spak. Vek. Blek. Behöver vila den här veckan. Tar några dagarns ledigt från skrivandet och återkommer strax. Ska vara lite typ: rädd om mig själv. Lite ifred en stund. Bädda ner mig. Vara tyst. Läsa. Dricka te. Stänga av datorn. Mobilen. Innan giggen i helgen som kommer. Det blir en stor kraftansträgning. Så nu Samlar jag  ihop mig. Varenda poäng jag äger.

Puss o hörs alldeles snart.  Avig M.

Farsan. Som jag minns.

Dire Straits i den grön fiaten

Vi är på väg till landet. Till farmor å farfar. Solen som flaschar mellan Ljusgröna och mörkgröna skogar. De stora Älgarna som vi ska passa oss för. Köra försiktigt. Stenskott. Varmt. Törstig. Jag gnider sandkorn mellan tårna i mina nya rosa träskor med glasstrutar på. Och din bruna överarm som vilar på den nervevade rutan. Du röker en cigg och höjer sterion. Vi lyssnar på latest trick. Och jag låssasblåser saxofonen. I backspegeln hänger ett litet vitt skelett av plast och dansar. Du ler och jag känner att du är min pappa. Alldeles stax är vi framme. Och det är så synd. För jag älskar att sitta i vår gröna fiat med dig.