Mia, jag känner igen mig i mycket som du skriver men! jag blir lite ledsen för din skull ( är även jag en människa som måste se till att alla andra mår bra). Är du aldrig lycklig? Eller fungerar din blogg som en slags ventil där du dryftar det jobbiga och bara lever upp det roliga? Hoppas du också är glad ibland och bubblar av liv. Kram Ci

Jag är mycket lycklig ibland. I små korta stunder. Mest på- riktigt- lycklig med mina barn. När deras liv fungerar. När de är glada. Men också när jag spelar min föreställning. När jag sätter en scen. När jag tränar. När jag känner min egen fulla närvaro i mig själv. Men jag tycker nog överlag att ordet lycklig är ett kravfyllt och laddat ord. Ett ord som ofta gömmer besvikelse och för höga förväntningar. Som man kan leva sitt liv i skuggan av. För att man inte tror att man är lika lycklig som alla andra. Alla andra – som också undrar varför de inte är lika lyckliga som jag? Så faller vi så lätt på varandra. Jag förväntar mig liksom inte riktigt någon jämn lycka i livet. För jag uppskattar så mycket när lyckan drabbar mig, när det väl river till i hjärtat så där så ögonen tåras och huden knottrar sig. Så där som när man bara måste stå still. Så där som när jag känner mig så jävla tacksam för mitt liv, mina kära och glädjen över att bara vara här. Helt okomplicerat och fritt från prestation. Jag är mer ute efter harmoni med inslag av lycka. För mig är det värdefullare än lyckan. Lyckan är fladdrig och hal som en tvål. Harmonin är mer bestående. När man väl fått fatt i den alltså..

Jag jobbar på det. Så var inte ledsen för min skull. Jag är mycket glad för min egen skull. Jag är på mångt och mycket en så mycket harmoniskare människa idag än vad jag någonsinn varit. Jag erkänner långsamt och mycket säkert för mig själv vem jag är. Jag ger upp mitt eget krig mot mig själv. drar tillbaka mina armeer. Jag jämför mig inte så mycket. Det är befriande.

Och nä -jag vet e fan om jag skulle kunna skriva nått i mina lyckliga stunder. Då är jag mest tyst, njuter och kniper käft.