Det här året.

Finns inte ord. Och känslorna kan omöjligtvis rymmas i en sextiotrekiloskropp med bara ett hjärta. Jag är matt. Yr. Hemma på ön. Snöstormen river i den lilla sommarstugan och planet igår blev fyra timmar försent. Vi hann inte med sista båten inatt. Hotell igen. Fan nu vill jag sova hemma. Äta frulle i trosor och linne och inte med massa sminkade  människor som känner sig liksom på G. Som luktar parfym och är på någon lite småtrevlig konferance. Den här resan var tuff. Jag hade så många roller. Mamma. Skådespelare. Chef. Ja menar, jag hade ju barnen med mig. Skulle ju liksom fungera socialt samtidigt som jag på någotvis skulle värma upp inför den enorma ansträngningen dubbelföreställningar två dagar i rad. Är så glad att mamma är med.

Två dagars vila. Sedan är det dags igen. Och då är det dessutom Tvinspelning på cirkus. Hå hå ja ja. Nu går det bra.

Och jag antar att jag i slutet av november tvärnitar vid väggen framför mig. Precis som förra gången.  Sådär så jag får blåmärken av bätet. Det är mycket som kommer ikapp då. Glädje som man inte hunnit känna. Sorg som man trängt undan. Liksom hands up för Per Gessle för här kommer verkligen alla känslorna på en och samma gång.

Var beredd Maria. Jag säger bara det. Buffra upp med mjuka kuddar. Och håll pappa hårt i handen.

Amen.

Nu ska jag cykla på snedden genom stormen för att posta trehundratusen papper till min revisor.

Förlåt.

Att jag inte skrivit. Jag har varit helt förbi av utmattning. Norrland. Oh my god. Vilket drag. Luleå. Umeå. Kärlek. Snömodd. Inte kunnat sova på natten. Hur i helvete ska man somna efter dubbelföreställningar. Jag är ju så oerhört uppe i varv. Börjar fundera på insomningstabletter. Har aldrig behövt äta något såntdär. Man är ju livrädd för å förlorna sin naturliga sömn liksom. Fan. Det vore inge bra alls. Tillbaka Maria. Ner. Andas. Nu är flyget försenat. Det skulle ha gått sju och ny tid är nio. Snön faller och palnen utanför mullar. Mitt hjärta bultar för fort och min dotter ber till gud att hon slipper sitta vid vingen. Hon gillar inte att den liksom plåtfladdrar. Vi kanske inte hinner över till ön i natt när vi landar. Då blir det ytterligare en hotellnatt, fast i Göteborg. Åh då får jag baconfrukost igen mamma. Min son har nog satt i sig typ fem paket de här dagarna.

Längtar efter: Vardag. Diska. Tvätta.

Puss.

Dagen efter. Timmarna före.

Cirkeln sluts. Ansträgning och vila. Runt. Runt. och barnen som bara förväntas hänga med. I natt sov vi alla tre, slingrade om varandra i hotelldubbelsängen. Och min son har börjat snarka. Det har jag aldrig hört förut. Vi sov till halv nio. Nu är de redan ute på Umeåäventyr med mormor för att mammamia ska vila lite innan dubbelgiggen.

Jag har satt på munkmusiken. Klockor som pinglar och strupsång. Typ Tibetkänsla. Och solen letar sig in mellan de svarta tunga garndinerna på hotellrummet. Letar efter mig. Jag är blyg. Visar mig inte riktigt helt. Sitter i halvskuggan. Behöver vara ifred lite.

Imorgon bär det av till Luleå.

Och nu: ska jag bada hett. Så där jävla skållhett så själen vaknar och skinnet svider. Sedan ska jag köpa en ful färdigpaketerad sallad och äta på rummet. Orkar inte äta ute med de andra idag. Vill äta själv. Lotta kan själv. Och hon vinglar nedför backen på den stora cykeln, rakt in i ett staket…

Men det var det värt. Det blir bara en skrapsår på knät.

Puss. Avig m

I love Umeå.

Här är vackert. Lite vemodigt. Vet inte om det mest är jag eller hela stan. Otroligt fin dialekt. Jordnära. Varm. Trygg. O-ängslig – som ni vet jag gillar.

Och det mest rörande som jag känner igen från min egen hemstad. I det fulaste gamla kommunalhuset eller i den nerlagda tegelgallerian ligger massgaestudion. MåBrakällan. Jag älskar det. Och jag får såklart världens bästa massage. Tack.

Nu har vi irrat på stan. Min som har letat pokemon. Och min dotter lider i beslutsamhetsångesten ska jag köpa den där tuggumiautomaten eller inte. Jag säger inte. De är inte sockerfria å nått roligare måste det väl finnas häruppe.

Om kungen. Är det någon som vet hur det känns att bli uthängd? Det ska han ha. För han är kung. För han lever på våra skattepengar. Jävel va trångt resonemang. Höj taket. Beställ ett vägglyft på nätet. Människor gör misstag. Människor inser. Människor förändras. Häng ut Sonny, Ronny och Conny också. Tänd upp ansiktet på alla kvinnor de knullat med nästa gång de är och handlar med sin fru på Ica Maxi!  Jag vet många många vanliga fredagsmysiga killar som gjort betydligt mycket värre saker än Kungen. En jobbar som psykolog nu. En annan som lärare.

Mums.

Nu ska jag sova en timme.

Jag Barnen Mamma och mannen jag inte längre bor ihop med.

Vi är ett märkligt gäng. Och det är inte så jävla lätt alla dagar. Inte för någon. Men vi har landat i Umeå nu. Ätit fin frukost. Skrattat försiktigt. Och snön har börjat falla. Den landar på min nästipp, smälter, rinner och jag ler försiktigt. Det låter så mysigt att ha med familjen på turne men det är också ett hellsikkes slit att vara både och. Mamma och samtidigt förbereda sig för kvällen. Se till att få vila lite emellanåt. Men min mamma är en klippa. Hon parerar. Sopar framför det gråa curling klotet som är jag. Pmsdeppen har kommit. Jag är lite låg. Måste jobba mig upp. Högre. Ta ett varmt bad. Få massage.

Jag fattar inte grejen med Kungen. Jag läser bakpå aftonbladet eller expressen, de där intervju frågorna, människor på stan som svarar. Tycker du att det är rätt att kungen hängs ut? Och de flesta svarar typ : ja, han ska hängas ut som alla andra offentliga personer. Va är det för ett jävla svar. Vad är det för en uppfattning om offentliga personer. Att deras privatliv ska hängas ut. Visst om det hade rört sig om pengasvindel men hans relationer..

Jag skiter fett i kungahuset. Bryr mig inte alls. Men han är en människa.

Och jag hänger ju ut mig frivilligt jag. Men ibland lackar jag ur. När journalister tror att bara för att jag är så öppen så kan de fråga vad som helst. När de missbrukar min öppenhet. Det är stor skillnad mellan att själv välja vad man vill berätta och när någon annan ställer frågorna. Jag vet precis var gränsen går för mig. Och jag har redan bockat av några personer som aldrig mera får intervjua mig.

Nu ska jag få massage. Släppa. Andas. Starta om.

Innan barnen kommer.

Jag går upp tidigare än alla andra ibland. Bara för att få vara lite ensam. I tystnad. I dag gick jag upp sju. Mina barn kommer klockan åtta. Från sin pappa som bor på samma ö. Bara en bit bort. Vi ska packa ihop oss till Norrland nu. Flyga. Gillar inte att flyga. Speciellet inte när det blåser så här. Men just till Luleå är liksom flyget det enda alternativet. Vi hinner inte ta tåget.

Jag undrar just hur kallt det är däruppe. Jag som hatar att frysa måste gardera mig. Men jag hoppas det kommit lite snö. Jag älskar verkligen snö. De finaste barndomsminnena jag har är familjen i fjällen. Varje år. Morfar som drar mig i pulka på fjället. Pappa som gräver snögrotta. Mamma som solar i snön. Och alla apelsiner. All varm choklad. alla skinkmackor. Värmestugorna. Blöta termobrallor framför öppen brasa. Felvalla. Bakåthalka. Jag älskade de där semestrarna. De var så lugna. Ohysteriska. Vi åkte inte mycket slalom. Hade inte råd med liftkort mer än någon dag. Så det blev längdåkning. Och gud så glad jag är för det. För att jag slapp stå å grina i liftköerna. Jag har tagit igen det där nu. Lärt mig slalom också, åker rätt bra. Men mitt hjärta dunkar trognare för längdåkningen.

Sprang 7 kilometer igår. För första gången på en månad. Har varit för jävla trött i kroppen men igår kom styrkan. Och en hagelskur med blixtar just över mig där jag sprang. Jag var som Ior, molnet liksom förföjlde mig, jag sprang som ikapp med det.

Längtar efter den där ensamresan. Retreaten. Detoxen. Yogan. Tystnaden. Ska börja planera. Jäsp och Godmorgon fina du. Nu ska jag dricka kaffe och gnugga igång ögonen. Och: där kom barnen. Jag hör cyklarna. Det söta pladdret. Dags att slå igen den här datorn.

Dagens outfit.

Vandrarkängor. Matkassar. Får som stirrar och min sköna morsa.

Jag har varit hos arkitekten nu. Vi talar samma språk. Det kommer bli bra det här. Jag känner det i  den där intuitiva gropen i magen.  Jag sa: Jag vill ha sånna där, och målade i luften, längst uppe i taknocken. -Sånna där ja, svarade han. Snyggt. Precis så. Det ska vi ha. Fan, du har bra koll Mia.  Du lägger märke till detaljerna. De gamla. De som är på riktigt. Inte de låtsasgamla. Jag blev skitglad. Jag är inte så jävla dum ändå. Inte dum alls.

Nu börjar det.

Mamma och jag pratar om Mormor. Hon borde ha en dator. Internet. Hon borde följa min blogg. Mormor har alltid stöttat upp mina drömmar. Alltid varit den teaterintresserade i våra familj. Alltid applåderat åt alla mina drag. Men hon är inte datortypen. När jag skaffade mobiltelefon lämnade hon en gång världens bästa meddelande på min svarare.

Jag/min svarare

-Hej du har ringt Mia Skäringer. Jag kan inte svara nu lämna ett meddelande så ringer jag upp.

Mormor/det jag hör på svararen.

- Rune! Ruuuune! (hon ropar på min morfar) Dä ä nön central här va ska ja säge?

Morfar

-Säg bara att dä ä du.

Mormor

-Va? Att dä ä ja? Blir det verkligen rätt? (hon harklar sig, tar sats) -Ja, häj dä va Nancy frå Kristinehamn dä här, Marias mormor. Jag skulle vilja att ho ringde öpp mig.

Så otroligt söt.

Idag är mamma och jag ensamma. Barnen hos sin pappa. Vi ska laga lyxmat ikväll. Vara ihop. Imorgon kommer barnen igen och vi drar till umeå allihop. På familjeturnen : dyngkåt och hur helig som helst. Min son har frågat mig vad dyngkåt betyder. Jag har sagt som det är, men också att det kan betyda att man är liksom glad på livet, att man verkligen gillar att leva. Så nu använder han det ordet för gjädje. Jag vet inte om det blev så bra. Men va fan. Han är så smart den ungen. Räknar ut allt.

Puss.

/Avig m. (som fundrar lite på springtur eller ej?)

Mormor lär sig gå med varghonan.

Min morsa är så jävla tuff. Hon har alltid varit hundrädd och alldeles nyligen blev hon överfallen av en liten agressiv typ. Han högg henne i röven så hon fick åka in till sjukan. Liksom hängde och slängde med käften fast i skinnet. Nu är hon hos mig. Kopplar min varghund och säger: kom nu så tar vi en promenad. Alltså 65 kilo hund och 50 kilos mormor.

Oängsliga vackra människa. Jobbat som städerska i 33 år i Värmland. Gått upp klockan fem varje morgon. Dragit städvagn genom mörka kulvertar. Pausat med en gulblend på sjukhustrappen. Städat salar, menatlsjukhus, obduktionsrum. Städat upp åt andra. För andra. Har inget och bevisa för någon annan än själv.

Du äger mamma.

Walk in closet.

Någon som minns reportaget: Pernilla Walhgren och alla hennes skor i Mama. Hur hon och svägerskan brukade låna kläder och skor av varandra.

Här kommer svaret. Min walk in closet. Under den kommande tiden (obestämd) har barnen och jag en garderob att dela på. Tills vårt nya hus är byggt. Där inne ligger jag inte på en divan, suger på en liten oliv och funderar på vad jag ska ta på mig idag.

Typ lång tids förorättad.

Det enda som hjälper mot bitterheterna.

Erkännandet. Att närma sig det som gör ont. Säga till sig själv: jag hör dig. Din klagan. Jag ser din uppgivenhet. Det är därför du är sur. Typ lång tids förorättad. Det är därför du känner dig besviken. På dig själv. På andra. Missnöjd. Som ett offer. En martyr. Det kanske är sent. I senaste laget. Men aldrig för sent. Det är bara jag som kan göra mig själv verklig. Levande. Bara jag som kan hjälpa mig själv.  Ur. Ut. In. Bort. Hem.

När jag tar guds ansikte mellan mina händer, vänder honom mot mig och kysser honom. Finns liksom inget att vänta på. Inga mirakel. Ingen tur. Inga banaskal. Ingen som kommer promenerandes in från vattnet med en trollstav i handen. Det är ingen jävla hokus pokus. Det är hårt arbetet och ett inre som värker sig ut. Igenom asfalt.

Nu skriker mormor och barnen i köket. De har bakat havreflan och hela smeten har runnit ut i ugnen. Varken morsan eller jag kan baka. Inte sy. Inte baka.

Ha ha. Fan vilka fula havreflarn. Och mamma skrattar: jag försöker bara vara den perfekta mormorn. Bullmormorn. Och imorgon ska vi sy en nalle. För hand.