Att göra Vipassana i Burma visade sig vara en lyckoträff. Jag har varit nyfiken på Burma ett tag. Ville dessutom inte göra det i Sverige, ville göra det i Indien. Eller Burma. Jag visste inte varför men fick för mig att Burma var en spirituell plats. Nu vet jag att det är så. I Burma är Vipassana integrerat i kulturen. Många burmeser gör Vipassana en gång om året och lägger hela sin ledighet på att gå på ett meditationsläger. Vipassana må vara en indisk meditationsteknik men när den spreds för 2500 år sedan urholkades tekniken och glömdes bort. Det var bara ett land som bevarade den rätta tekniken. Burma. Att dela upplevelsen med 160 burmeser var därför speciellt.

Nåja, det här inlägget är inte en historielektion. Det är ett svar till några av era läsare som undrar vad jag fått ut av Vipassana, såhär en vecka efter.

Jag gjorde Vipassana för att jag har en taskig magkänsla. Eller den är inte taskig, den får bara inget utrymme eftersom jag har ett så dominerade huvud. Som resonerar över min magkänsla så jag inte vet vad som är rätt eller fel. Jag tror jag vet, men jag kan egentligen argumentera åt båda hållen. Så mitt huvud bestämmer vad som är sant och min magkänsla trängs undan och anpassar sig efter vad mitt huvud bestämt sig för. Krydda det med en sjukt stor optimism så har du mig, en person som ”kanske är lite trött” på jobbet för att på kvällen inse att tröttheten var 39 graders feber och botemedlet 16 timmars sömn. I sträck. En person som ignorerar kroppens signaler. När kroppens signaler inte stämmer med min utstakade plan.

Döm då min förvåning när jag en vecka efter mitt Vipassana läger fortfarande inte kan formulera mina insikter. Det är som att mitt huvud inte riktigt funkar som det ska. Jag brukar kunna sortera allt ”jag känner såhär på grund av X eller Y” eller ”Jag reagerar såhär eftersom jag är en person som..”. Nu är det bara ”jag känner såhär” och ”jag reagerar såhär”. Punkt. Inget på grund av. Ingen slutsats. Bara känsla.

En vecka efter Vipassana är jag mitt i en känsloprocess. Jag vet att jag har ändrats men jag vet inte hur. Jag kan inte sätta ord på det. Istället försöker jag observera. Se om jag reagerar på nya sätt jämfört med innan. Jag försöker att inte bli stressad av att de andra jag pratat med som gjort Vipassana verkar ha konkreta insikter och åtgärder på vad de ska göra annorlunda redan nu. Det kanske är detta som är min stora lärdom? Att faktiskt tillåta huvudet vara avstängt denna gång?