Tågresorna är mysiga. Jag gillar dem. Så pass att jag ser fram emot dem. Indier som springer i gångarna och säljer chai te, mangojuice och snacks. Lite bullrigt, mycket stämning och vitt skilt från tågresorna hemma. Framförallt gillar vi att träffa folket.

Som Annu. Som är på väg till sin man. Hon berättar att det är ett ”love-marriage” men det vet inte släktingarna om. Hon har haft tur.

Det är som att öppna en dörr till Pandoras ask. Vi förhör henne i två timmar. Frågar om kastsystemet, om arrangerade äktenskap, om familjens roll och hon berättar snällt. Berättar att hon är Brahmin, det högsta kastet och att det var tur att hon blev kär i en man som tillhörde samma kast. Annars hade det inte gått. Hennes vän blev kär i en man i ett lägre kast och valde att trotsa familjen och gifta sig med honom. Hon bytte till ett lägre kast och är därmed inte längre välkommen till sina föräldrars hem. Även i Annus hem behandlas hon numer som det lägre kastet, hon får andra koppar och de rör inte henne.

Annu berättar hur noga familjen utvärderar ens framtida man. Det är inte bara paret som gifter sig – det är familjerna. Därför är familjen djupt involverad och man tittar på allt. På om det finns några skandaler där, på ryktet. Annus tilltänkta man var från en annan stad i norra Indien där de inte kände någon. Så Annus pappa tog semester för att åka dit och förhöra sig om familjen och dess rykte från människorna i staden. Förutom kast och ryktet spelar andra saker roll. Som horoskopet. Det satte nästan käppar i hjulet för Annus äktenskap. Turligt nog hittade de en ny spåkvinna som sa att deras själar visst matchade.

Annu betonar igen hur lyckligt lottad hon är och hur ovanligt det är med kärleksäktenskap. Av de få som nu råkar ha turen att bli kära så är det bara tre av tio som i slutändan får gifta sig med mannen de älskar.

Förhöret avslutas och Annu frågar oss om hur det fungerar i Sverige. Vi blir tysta. Tänker på dejtandet hemma. Till slut bryter Teresa tystnaden med ”Well, it is very different.”